I skarpa ordalag kritiseras hur Sveriges regioner har hanterat vården av covid-19-smittade patienter inom äldreomsorgen. Här framkommer att vården brustit på flera punkter på ett sätt som strider mot hälso- och sjukvårdslagen.

– Jag tycker att Ivo gör fel när man drar slutsatser från ett granskningsformulär som bygger på en dokumentation som de själva säger är bristfällig, i stället för att lyssna på de intervjuade som samstämmigt säger att det har fungerat bra, säger Thomas Wallén, primärvårdsdirektör i Västra Götalandsregionen.

Thomas Wallén håller egentligen bara med om att primärvården i vissa fall har brustit vad gäller journalföring och dokumentation.

– Det är den första punkten där jag håller med Ivo. I 80 procent av granskningen är dokumentationen tillräcklig, men i 20 procent är den inte det. Det är inte bra att vi inte har dokumentation för varje beslut som vi har tagit, säger han.

Så ser verkligheten ut betraktad genom ett fönster på våning elva i det nybyggda regionens hus, ett stenkast från centralstationen i Göteborg. En 15 minuter lång spårvagnsresa därifrån ligger Hammarkullen och äldreboendet Hammarhus. Här kollapsade vården när det nya coronaviruset under några kaotiska vårveckor började sprida sig på boendet.

I underlaget till Ivos beslut gällande Västra Götaland finns en intervju med en sjuksköterska på Hammarhus som berättar för inspektörerna att ”alla patienter som fick symtom på covid-19 blev ordinerade palliativ vård” och vidare att ”läkaren ordinerar palliativa mediciner trots att patienten inte var särskilt sjuk”.

En annan sjuksköterska som DN har talat med vill vara anonym av rädsla för repressalier från sin arbetsgivare. Hennes vittnesmål från Hammarhus stämmer så gott som ordagrant överens med det underlag som ligger till grund för Ivos kritik.

Hon berättar om en inledningsvis närmast total brist på skyddsutrustning, hur läkare inte ville besöka boendet av rädsla för att bli smittade, hur patienter betraktades som sjuka trots att de inte hade testats och om hur alla som misstänktes vara sjuka i covid-19 behandlades med vård i livets slutskede.

DN:s uppgiftslämnare säger att den pressade situationen tvingade sjuksköterskor att utföra arbetsuppgifter som bryter mot deras yrkesetik.

– Det var bara en person per avdelning som testades. Om den patienten var positiv klassades alla med minsta förkylningssymtom som ”misstänkta” och fick palliativ vård, utan tillsyn av läkare, säger sjuksköterskan till DN.

Hon berättar om en händelse som fick bägaren att rinna över för personalen i Hammarkullen. En dag dök röda lappar dök upp på dörrarna till de äldres boenden på Hammarhus. Med svarta bokstäver avtecknade sig tydligt ordet ”Smitta”.

– Jag kommer aldrig att glömma en patient. En kollega till mig fick ta samtalet från en anhörig som undrade varför mamma fick palliativ vård, trots att hon inte hade testats för covid. Vad ska man säga? Sjuksköterskorna sattes i en väldigt svår sits. Det var inte värdigt.

Thomas Wallén skakar på huvudet när DN berättar för honom om sjuksköterskans vittnesmål.

– De exempel du nämner är inte acceptabla, men gäller inte Närhälsan. Du kan inte ta ett beslut att om en är smittad så är alla smittade. Däremot om fler får covidsymtom på samma avdelning så måste försiktighetsprincipen gälla innan man får provsvar, säger han.

– När pandemin kom var vi väldigt tydliga från Närhälsan i att man inte får göra massbedömningar. Om enskilda individer har gjort något i strid med detta, ja då är det väldigt allvarligt.

Hammarkullen hör till stadsdelen Angered i nordöstra Göteborg. Ansvarig för stadsdelens fyra kommunala äldreboenden är Anna Hildesson. Hon bekräftar delvis den bild som sjuksköterskan ger DN.

– Vissa av de vanliga rutinerna fungerade bra. Det som inte fungerade initialt var den plötsliga ökningen där många blev sjuka samtidigt. Det hade behövts fler fysiska läkarbesök. Det fungerade inte under vissa perioder.

Fick alla en individuell läkarbedömning?

– Nej, det var mycket som gjordes på telefon och i backspegeln kan man säga att det hade behövs mer medicinsk personal på plats.

Vad skulle primärvården ha gjort annorlunda?

– Att tillämpa de rutiner som finns sedan tidigare och göra individuella bedömningar, inte generella bedömningar.

– Vi löste det med telefonsamtal, men det hade behövts mycket tätare läkarbesök. Det är den stora bristen som jag ser det. Plus att vissa rutiner för palliativ vård och brytpunktssamtal inte alltid fungerade.

Anna Hildesson vill samtidigt inte lägga alltför stor skuld på regionen och primärvården. Hon konstaterar att när pandemin var ett faktum så räckte inte vårdens resurser till. Thomas Wallén håller med henne om det.

– Ingenstans är det anpassat för detta. Vårt system är anpassat för ett stabilt vårdbehov. Vi är dimensionerade för en normalvariation. Systemet är inte riggat för en pandemi, säger han.