DET VAR 1968, och Vietnamkriget rasade som värst. Amerikanska jaktplanspiloter ur marinflyget och flygvapnet inlät sig regelbundet i luftdueller, så kallade kurvstrider, med sovjetiskutbildade nordvietnamesiska flygare i sovjetisktillverkade MiG-jaktplan, och det gick inget vidare för amerikanerna. Under de föregående tre åren hade piloterna ur både marinflyget och flygvapnet vunnit omkring två tredjedelar av sina kurvstrider: För varje jetplan som de själva förlorade sköt de ned två nordvietnamesiska. Men under de första fem månaderna 1968 hade detta förhållande för marinflygarnas del sjunkit till ett mot ett: Marinflyget hade skjutit ned nio MiG-plan men förlorat tio egna jetplan. Vidare hade marinflygarna under sommaren 1968 avfyrat över femtio jaktrobotar utan att lyckas skjuta ned ett enda MiG-plan. Flottans höjdare bestämde sig för att något måste göras.

Detta något visade sig bli inrättandet av den numera berömda Top Gun-skolan, vars egentliga namn är United States Navy Strike Fighter Tactics Instructor program (men som från början hette United States Navy Fighter Weapons School). Skolan skulle lära marinflygarna att strida effektivare och – hoppades man – öka deras andel lyckade resultat i kurvstrider.

Programmet som flottan utformade hade många element från handledd övning. I synnerhet gav det flygeleverna en möjlighet att pröva olika saker i olika situationer, få feedback från sina prestationer och sedan tillämpa det de hade lärt sig.

Marinflyget valde ut sina bästa piloter till att bli instruktörer. Dessa män skulle spela rollen av fiender – nordvietnamesiska piloter – och inlåta sig i luftstrid med eleverna. Instruktörerna, som gick under samlingsnamnet Red Force, flög jaktplan som påminde om MiG-plan, och de använde samma sovjetiska taktik som de nordvietnamesiska piloterna hade lärt sig. Följaktligen var de i allt väsentligt nordvietnamesiska jaktpiloter i toppklass, med ett undantag: I stället för robotar och automatvapen var deras flygplan utrustade med kameror som spelade in varje sammandrabbning. Kurvstriderna följdes också på radar och spelades in.

Eleverna som gick på Top Gun-skolan var marinflygets näst bästa jaktpiloter efter instruktörerna själva, och de gick under samlingsnamnet Blue Force. De flög amerikanska marinflygets jetjaktplan, även dessa utan robotar och automatvapen. Varje dag klättrade de upp i sina plan och lyfte för att möta Red Force. I dessa strider förväntades piloterna pressa sina plan – och sig själva – ända fram till misslyckandets brant för att lära sig vad planen kunde prestera och vad som krävdes för att få dem att göra det. De prövade olika taktiker i olika situationer och lärde sig hur det var bäst att reagera på vad de andra killarna gjorde.

Piloterna i Red Force, som var de duktigaste marinflyget hade, brukade vinna kurvstriderna. Och instruktörernas överlägsenhet bara ökade med tiden, eftersom det med några veckors mellanrum började en helt ny klass med elever på Top Gun-skolan, medan instruktörerna var kvar där månad efter månad och efterhand som tiden gick ackumulerade alltmer erfarenhet av kurvstrider och började närma sig en punkt där de i stort sett hade sett allting som eleverna kunde tänkas använda mot dem. För varje ny klass innebar i synnerhet de första dagarnas kurvstrider rejäla nederlag för Blue Force.

Men det gjorde inget, eftersom det verkliga arbetet började när piloterna väl landade och genomgick det som i marinflyget kallades avrapportering efter stridshandling. Under dessa sessioner grillade instruktörerna eleverna oförtröttligt: Vad lade du märke till när du var där uppe? Vilka åtgärder vidtog du? Varför valde du att göra det? Vilka misstag begick du? Vad kunde du ha gjort annorlunda? Om nödvändigt kunde instruktörerna ta fram filmerna av sammandrabbningarna och de data som radarenheterna hade dokumenterat och exakt peka ut vad som hade hänt i en kurvstrid. Och både under och efter grillningen framkastade instruktörerna förslag om vad eleverna kunde göra annorlunda, vad de skulle hålla utkik efter och vad de skulle tänka på i olika situationer. Nästa dag begav sig instruktörerna och eleverna upp i luften igen och gjorde om alltsammans.

Med tiden lärde sig eleverna att själva ställa sig de frågorna, eftersom det kändes bättre än att behöva höra dem från instruktörerna, och varje dag tog de med sig lärdomarna från föregående dags avrapportering när de flög. Sakta men säkert internaliserade de det de hade lärt sig så att de inte behövde tänka så mycket innan de reagerade, och sakta men säkert märkte de av förbättringar i kurvstriderna mot Red Force. Och när kursen var över återvände Blue Force-piloterna – nu med mycket större erfarenhet av kurvstrider än nästan alla de piloter som inte hade gått på Top Gun – till sina divisioner, där de blev utbildningsofficerare och förmedlade det de hade lärt sig till de andra piloterna i förbandet.

Resultaten av denna utbildning var dramatisk. De amerikanska styrkorna hade upphört med sina bombningar under hela 1969, så det förekom inga kurvstrider under det året, men luftkriget återupptogs 1970, inklusive kurvstrider mellan jaktplan. Under de följande tre åren, från 1970 till 1973, sköt marinflygets piloter ned i genomsnitt 12,5 nordvietnamesiska plan för varje plan som de själva förlorade. Under samma tid hade flygvapnets piloter ungefär samma två-mot-ett-förhållande som de hade haft före bombningsuppehållet. Det kanske tydligaste sättet att se resultaten av Top Gun-utbildningen är att ta en titt på statistiken över "segrar per strid". Under hela kriget sköt amerikanska jaktplan i medeltal ned ett fientligt jetplan vid var femte strid. Men 1972, som var det sista hela året med strider, sköt marinflygets jaktpiloter ned i medeltal 1,04 jetplan vid varje strid. Marinflygets piloter sköt med andra ord i genomsnitt ned ett fiendeplan vid varje känning med fienden.

Flygvapnet, som lade märke till den dramatiska effekten av Top Gun-utbildningen, skulle senare införa utbildningsövningar som var utformade för att förbereda de egna piloterna inför luftstrider, och båda flygvapenslagen fortsatte denna utbildning även efter Vietnamkrigets slut. Vid tiden för Kuwaitkriget hade båda flygvapenslagen finslipat sina program så mycket att piloterna var långt bättre utbildade än dem i nästan alla andra stridande arméer i världen. Under det sju månader långa Kuwaitkriget sköt amerikanska piloter ned trettiotre fiendeplan i luftstrid och förlorade bara ett enda eget plan – den kanske mest dominerande prestationen i stridsflygets historia.

Frågan som marinflyget hade ställts inför 1968 är välbekant för människor i nästan alla slags organisationer och professioner: Vilket är det bästa sättet att höja prestationen bland människor som redan är utbildade och har börjat arbeta?

I marinflygets fall var problemet att piloternas utbildning inte hade förberett dem ordentligt på att möta andra jaktpiloter som försökte skjuta ned dem. Erfarenheter från andra krig hade visat att piloter som hade vunnit sin första kurvstrid med mycket större sannolikhet skulle överleva sin andra, och att ju fler kurvstrider en pilot utkämpade och överlevde, desto större var sannolikheten för att han skulle segra i nästa. När en pilot hade vunnit omkring tjugo kurvstrider hade han faktiskt nästan hundra procents chans att vinna nästa och den efter det.  Haken var förstås att kostnaden för den sortens utbildning på jobbet var oacceptabelt hög. Marinflyget förlorade ett plan mot två nedskjutna fiendeplan, och i ett läge vägde det jämnt – ett förlorat plan för varje nedskjutet fiendeplan. Och med varje nedskjutet plan förlorade man en pilot, och i fallet med tvåsitsiga jetplan även en navigatör.

Det finns visserligen inte alltför många områden där priset för dåliga prestationer kan vara döden eller krigsfångeläger, men det finns många där kostnaden för misstag kan vara oacceptabelt höga. Inom sjukvården står till exempel inte läkarens liv på spel, men patienternas liv kan göra det. Och i affärssituationer kan ett misstag kosta tid, pengar och tillfällen i framtiden.

Det länder marinflyget till heder att man lyckades utforma ett framgångsrikt sätt att utbilda sina piloter utan att försätta dem i någon större fara. (Men utbildningen var naturligtvis inte helt ofarlig: Den var så intensiv och så nära gränsen för piloternas flygförmågor att planen ibland faktiskt störtade, och vid sällsynta tillfällen omkom faktiskt piloterna, men risken för detta var ändå betydligt mindre än om piloterna hade tvingats förlita sig på utbildning på jobbet.) Top Gun gav piloterna en möjlighet att pröva på olika saker och begå misstag utan ödesdigra konsekvenser, att få feedback och komma underfund med hur de skulle klara det bättre, och sedan pröva sina lärdomar följande dag. Om och om igen.

Det är aldrig lätt att utforma ett effektivt utbildningsprogram, oavsett om det är avsett för jaktpiloter, kirurger eller företagsledare. Marinflyget gjorde det främst genom trial-and-error, vilket man upptäcker när man läser historiker över Top Gun-programmet. Det förekom till exempel en debatt om hur realistisk striden skulle behöva vara, där somliga ville ta det lite lugnare och minska risken för piloterna och planen, och andra menade att det var viktigt att pressa piloterna lika hårt som de skulle komma att bli pressade i verkliga strider. Lyckligtvis segrade till slut den senare åsikten. Av studier av handledd övning vet vi nu att piloterna lärde sig bäst när de pressades att lämna sin bekvämlighetszon.