DN Debatt. DN DEBATT: "Säpo saboterade vårt arbete". Palmekommissionen angriper säkerhetspolisen: Vi möttes av oriktiga uppgifter, chiffrerad text och uppenbara motsägelser.

Vi är fullt medvetna om att vi inte alltid nådde ända fram i vår granskning av Palmeutredningen. Det beror bland annat på bristande samarbete från Säpos sida. När vi kontaktade Säpo möttes vi av oriktiga uppgifter, chiffrerad text och uppenbara motsägelser. Det var som att gå i en labyrint utan karta. Det skriver Granskningskommissionens ordförande Lars Eric Ericsson och huvudsekreteraren Hans-Gunnar Axberger. De angriper samtidigt SVT:s Striptease för att ha gjort en ohederlig granskning av kommissionens arbete.

Efter närmare tre års arbete överlämnade Granskningskommissionen vid midsommartid i år sitt betänkande, dagen efter sitt sista sammanträde. För att granskningsresultatet så snabbt som möjligt skulle bli tillgängligt för åtminstone medierna hade betänkandet mångfaldigats i en provisorisk upplaga (och lagts ut på nätet). Det finns numera i tryck (SOU 1999:88) och en del reaktioner har den senaste tiden flutit in, bland annat har DN på ledarplats (14/10) uppmanat företrädare för kommissionen att ta till orda.

Uppmaningen är föranledd av tv-programmet Striptease, som förra veckan ännu en gång påminde om sina teorier kring det så kallade polisspåret. Konspirationsteorier av detta slag bygger inte på det som är sannolikt, utan på det som inte kan uteslutas. Det går att bygga i stort sett vilka scenarier som helst med den typen av rekvisita. ("Oliver Stone-type-of-stuff", som den amerikanske experten på gärningsmannaprofilering Robert Ressler lite skämtsamt kallade det vid kommissionens sammanträffande med honom).

DN har kritiserat oss för att vi inte varit öppna mot Striptease och för att vi inte har sökt reda ut "rena missförstånd". Men det har vi försökt. Vid Stripteaseredaktionens många kontakter med kommissionens företrädare kom det emellertid så småningom att stå klart att redaktionen inte intresserade sig för resonemang som försvagade de teorier man själv hade; att besvara deras frågor kändes alltmer meningslöst. Eftersom reportern Lars Borgnäs varit så aktiv i polisutredningen som uppgiftslämnare m m ansåg vi det inte heller oproblematiskt att betrakta honom som enbart journalist.

Det blev till sist vår slutsats att vi inte borde medverka vid bandade intervjuer för Striptease. Vi bedömde att utsagorna skulle bli sönderklippta till oigenkännlighet, precis som vårt betänkande mycket riktigt blev i programmet. Däremot erbjöd sig kommissionens ordförande att medverka i direktsändning eller i ett efterföljande studiosamtal. Bäggedera avvisades; ingetdera redovisades i sändningen.

I jakten på spår efter oegentligheter som vi kunde lämnat efter oss sträckte sig redaktionen ända till ambassaden i Washington, tydligen i förhoppningen att några där gömda kvitton skulle avslöja utsvävningar av det ena eller andra slaget. I sin iver att hitta något misskrediterande tyckte man sig så till sist ha hittat ett guldkorn på justitiedepartementet, en faktura som utvisade att kommissionens ordförande skulle ha spenderat 40 000 kronor av skattebetalarnas pengar på att "medieträna" sig. Det passade som hand i handske i det dramaturgiska upplägget: ointresserade ledamöter som passivt svalt vad polisen kastat till dem och lagt sin energi på att träna sig i att domptera journalister, det vill säga säga ingenting.

Detta dokument var tydligen för bra för att kollas. Eller ens läsas innantill, vilket var det enda som hade krävts för att se att det inte hade med Lars Eric Ericsson att göra.

När SVT i lördags sände en repris lät man Borgnäs be om ursäkt för fadäsen. Inte heller detta utfördes dock hederligt. Reportern förklarade sig med att det på fakturan antecknats att den avsåg "Granskningskommissionens ordförande", men han informerade inte tittarna om att det omedelbart därefter stod: "BRODIN". Att denne reporter, med sitt långa intresse för säkerhetspolisen, missade att det hela därmed avsåg den nyligen tillsatta så kallade Sanningskommissionen och dess ordförande är obegripligt.

Efter sin snabba ursäkt tillade reportern att saken "förstås" inte påverkade den kritik som i programmet riktades mot kommissionen. Det gör den emellertid. Envar förstår att en "granskare" som läser så illa inte kan tas på allvar. Det är bra att Stripteaseredaktionen nu själv klätt av sig och synliggjort det som den i utredningsmaterialet insatte redan visste: att den inte har mycket att visa.

Det betyder inte att vårt arbete är höjt över ifrågasättande. Tvärtom, kommissionen hade en svår uppgift som utfördes med begränsade resurser och vi är fullt medvetna om att vi inte alltid nått ända fram. Även vissa saker som Striptease tog upp är värda att diskutera, till exempel kommissionens arbetsformer och direktiv.

Granskningskommissionen hade inte till uppgift att själv utreda, utan att granska utredningen. Det framgår av direktiven, och är egentligen också självklart, att den som har ett sådant uppdrag inte kan tillåta sig att göra sådant som hör till själva mordutredningen. Då uppstår en rollsammanblandning, där ett regeringstillsatt ad hoc-organ blandar sig i rättsväsendets operativa verksamhet. Inte minst de förskräckande spåren efter statsministermordet - Holmérutredningens symbiotiska förhållande till regeringsmakten och den senare Ebbe Carlsson-affären - gjorde att kommissionen som princip höll armlängds avstånd till sådant som kunde uppfattas som en parallell brottsutredning.

Kommissionen valde som huvudsaklig arbetsmetod att utgå från det skriftliga utredningsmaterialet, och sedan komplettera detta med frågor till förundersökningsledning, spaningsledning och många gånger ända ned till den utredningsman som varit operativt verksam. Därvid blev det snabbt tydligt att det skriftliga materialet oftast var det mest tillförlitliga; papper glömmer inte.

Vi tror oss med denna metod ha kommit rätt långt, men är samtidigt medvetna om att vi i vissa avsnitt skulle ha nått längre om vi även haft rätt och resurser att "agera polis". Eller som det står i betänkandet: "Att vi därmed också avskurit oss från information som hade kunnat vara relevant är tydligt, men det är en konsekvens av hur vårt uppdrag ser ut och hur rättsväsendet fungerar."

De exempel som visades i SVT illustrerar problematiken. Den information som där framkom skulle emellertid inte ha förändrat värderingen av de aktuella spaningsuppslagen, som i ett helhetsperspektiv för oss framstår som perifera. Det hindrar naturligtvis inte att det kan finnas andra uppslag där vår bedömning skulle ha påverkats. "I ett enskilt fall kan det inte uteslutas att operativ efterforskning från kommissionens sida, t ex av ytterligare uppgiftslämnare, skulle ha lett till en annan bedömning än den som redovisats på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet", heter det i betänkandet.

Arbetsmetoden förutsätter att kommissionen verkligen haft full tillgång till utredningshandlingarna. Rikspolisstyrelsen (RPS) har nu i ett remissvar på betänkandet anmält att det finns inte mindre än 104 sammanställningar av utredningsmaterial som kommissionen inte skulle ha tagit del av.

Rikskriminalchefen Lars Nylén har till TT utvecklat detta till en kritik mot kommissionens arbetssätt. Kommissionen efterfrågade emellertid från första dagen handlingar av det slag Nylén nu hävdar att vi ignorerat. Vi fick hela tiden beskedet att sådana handlingar inte annat än undantagsvis förekommer, varvid spaningsledningen med kraft argumenterade för att sådana handlingar inte heller bör förekomma (de anses låsa tänkandet).

Att Nylén nu hävdar att handlingar av det slag som spaningsledningen inte anser bör upprättas förekommer ymnigt är alltså överraskande. Vore det på det sättet har spaningsledningen systematiskt vilselett kommissionen.

Men de invändningar RPS nu gjort framförde Nylén redan då det preliminära resultatet av vår genomgång tillställdes Palmeutredningen för en kvalitetssäkring av faktauppgifter. De föranledde en uppföljning med spaningsledningen (där Nylén inte ingår).

Det entydiga resultatet var att de aktuella handlingarna inte annat än undantagvis tillförde själva brottsutredningen något i sak och inte heller innefattade bedömningar eller analyser av det slag vi efterlyst. Vi har redogjort för Nyléns invändning och våra åtgärder i anledning härav i betänkandet (SOU 1999:88, s 119, noten 2). Vår slutsats är alltså att RPS och rikskriminalchefen beträffande de 104 sammanställningarna troligen är offer för ett missförstånd.

Kommissionen har fullföljt sitt uppdrag. Andra får avgöra om det krävs ytterligare granskningsinsatser. För vår del anser vi att säkerhetspolisens roll inte blivit tillfredsställande klarlagd. Kommissionen har själv varit den första att tillstå detta; de svårigheter vi hade framgår av betänkandet.

Vi tog kontakt med Säpo, förklarade vårt ärende och berättade vad vi ville se och veta. Vi möttes av oriktiga uppgifter, chiffrerad text och uppenbara motsägelser. Det var gåtfullt, eftersom det avvek så fullständigt från den öppna attityd som vi genomgående hade erfarit hos Palmeutredningen. När vi fick tillgång till visst sakmaterial var det som att bjudas in i en labyrint, där det var omöjligt att orientera sig utan karta.

Vi valde att beskriva det vi fått se, men att inte fortsätta särskilt långt in. Kommissionens bedömning var att den aldrig skulle kunna avgöra vad den egentligen fått tillgång till, i synnerhet som den saknade befogenhet att ålägga Säpoanställda sanningsplikt. Vi noterade också att andra utredningar tidigare kommit till korta på samma sätt.

Utredningen av mordet på statsminister Olof Palme torde vara svenskt rättsväsendes största tillkortakommande någonsin och det finns ännu mycken viktig kunskap att utvinna ur detta omfattande och vittförgrenade misslyckande. Kommissionens betänkande var tänkt att underlätta detta.

Men i de centrala delarna har mordutredningen enligt kommissionen så småningom hamnat rätt. Det är mer sannolikt att mordet begicks av en ensam man utan föregående planering än genom en konspiration av något slag.

Självfallet finns det många andra möjligheter som inte får uteslutas i utredningsarbetet. Men om det ligger i massmediernas roll att söka det oväntade i det osannolika, så ligger det i polisens roll att prioritera det mer sannolika framför det som är mindre sannolikt.

Det måste också vara utgångspunkten för en granskningskommission. Lika viktigt är förstås ett öppet sinne. Mordet på statsminister Olof Palme är inte uppklarat.

Lars Eric Ericsson

Hans-Gunnar Axberger

DN DEBATT 20/10 1999