https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-varfor-ar-det-sa-tyst-om-hur-pandemin-hotar-var-demokrati/

Anita Goldman: Varför är det så tyst om hur pandemin hotar vår demokrati? - DN.SE

I år är det 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes i Sverige. Hur skall vi kunna fira detta med den högtidlighet det kräver, samtidigt som vår demokrati utsätts för de allvarligaste ingreppen på medborgerliga rättigheter i modern tid? Inskränkningar på ytterligare områden har aviserats. Med nya vaccinationspass kan sorteringen av medborgare i inneslutna och uteslutna, bättre och sämre, komma att permanentas.

I krig talar man om collateral damage – icke avsedda skador – vid militära attacker. Allt oftare har begreppet kommit att användas i bredare bemärkelse; om bostäder och infrastruktur som förstörs, förgiftning av jord, luft och människors lungor, trauman som leder till utbredd psykisk ohälsa. Problemet med collateral damage är att den inte kan mätas på samma vis som antal döda och sårade. Möjligtvis kan man räkna hur många broar som slagits ut och hur många kilometer väg som bombats sönder. Men samhällsordningens och individens känsliga infrastruktur, hur mäter man skadorna på den?

Det är därför högst troligt att coronakrisens collateral damage aldrig kommer att färdigställas. Delvis för att skadorna inte är omedelbara som vid smitta och dödsfall. Och delvis för att starka intressen, som statsapparater, saknar fallenhet för att samla ihop data som kan ställa deras egna beslutsprocesser i ett ofördelaktigt ljus.
Det står dock redan klart att resultat av nedstängningarna (så kallade lockdowns) av hela eller delar av samhällen under coronakrisens första år medfört gigantiska mängder collateral damage. Mödra- och småbarnsdödligheten har ökat, tillgången av mediciner i världen har försämrats för många människor som lever med hiv, tuberkulos och malaria. Vaccinationsprogram för miljontals barn har legat nere liksom skolundervisningen för barn över hela världen. Värst drabbade är förstås barnen i mindre utvecklade länder, samt socioekonomiskt mer utsatta barn i de rikare länderna. Denna grupp drabbas dessutom när våldet mot deras mödrar ökar i hemmet.

Vidden av det ekonomiska, psykiska och hälsomässiga utfallet av arbetslöshet och den utbredda isoleringen kan vi ännu inte räkna på. Ensamheten – som i vårt land redan är epidemisk – har ökat, liksom den mentala ohälsan, alkoholismen och drogberoendet. Oxfams nya ojämlikhetsrapport visar att det kan ta över ett decennium innan världen är tillbaka på samma fattigdomsnivåer som före pandemin.
Ingen regering hann vid införandet av de strikta nedstängningarna i mars och april göra en cost-benefit-analysis (kostnads-nyttoanalys), som jämför kostnaden för ett projekt, program eller åtgärd med den förväntade nyttan, räknad i kronor eller i människoliv. Ännu ett år senare har ingen sådan kalkyl gjorts. De fåtal som påtalat problematiken har snabbt anklagats för cynism, ekonomism, bristande humanism. Media täcker till förvånande liten grad det hälsomässiga, sociala och demokratiska utfallet som de strikta åtgärderna mot smittan resulterar i.

Som författare och kulturarbetare, utan någon som helst specialkunskap om vare sig ekonomi eller epidemiologi, var min första reaktion i mars 2020 – mer än själva den initiala chocken över att plötsligt leva mitt i en epidemi – en stark oro för begränsandet av grundläggande rättigheter som mötes- och rörelsefrihet och rätten att utöva sin religion.
Min första tanke var att samla intellektuella och opinionsbildare i ett upprop med det ungefärliga budskapet att ”vi förstår att en del av dessa åtgärder kan vara nödvändiga för att begränsa smittan, men vi vakar över demokratin och noterar noggrant varje inskränkning, hur de skett och att de återställs. Vi kommer att föra en kontinuerlig debatt om detta.”
Till min förvåning visade sig intresset för detta vara litet och flera mycket namnkunniga intellektuella – kända just för att värna varje människas värde – hetsade i stället för fler och hårdare inskränkningar.

Letar man på nätet finner man så gott som inga artiklar eller andra opinionsyttringar kring demokratifrågan under detta exceptionella år. Svenska Pen-klubbens ordförande Jesper Bengtsson skrev 18 mars 2020 i Expressen:
”Men jag är också rädd för vad de extraordinära åtgärder som nu sätts in kommer att innebära för våra samhällen på längre sikt. Står vi i själva verket vid en avgörande punkt i historien? En punkt där en akut kris och de nödvändiga åtgärder som vidtogs för att lösa den tippade oss över kanten till en ny epok? En epok bortom det öppna och demokratiska samhälle vi vant oss vid och under lång tid tagit för givet?”
Eller är de naiva och tänker att regeringar i den demokratiska världen inte skall dra några framtida växlar på sina utökade befogenheter? 

Samma månad förekom en minidiskussion på denna tidnings debattsida, där Staffan I Lindberg, professor i statskunskap, vädrade sina farhågor under rubriken: ”Bekämpningen av corona hotar avskaffa demokratin” (DN 23/3).
Sedan dess – tystnad! Det är endast de vanliga och förväntande aktörerna, som Amnesty och Svenska FN-förbundet, som har uttalat sig i frågan.
Kollegor med tillgång till vårt lands främsta offentliga plattformar ser besvärade ut, de är så upptagna av den egna dödsskräcken att de inte orkar ta itu med problematiken. Eller är de naiva och tänker att regeringar i den demokratiska världen inte skall dra några framtida växlar på sina utökade befogenheter? Aningslöshetens olidliga lätthet breder ut sig i vår offentlighet.

Kraftiga inskränkningar av rörelse- och mötesfrihet, utegångsförbud, appar som följer medborgarnas varje rörelse. Allt accelererar så snabbt att vi inte hinner värja oss. Det nya hotet mot våra rättigheter och vår personliga integritet är de aviserade digitala vaccinationsintygen. Ett sådant skall vara på plats till den 1 juni, enligt digitaliseringsminister Anders Ygeman: ”När Sverige och länder runt om kring oss börjar öppna upp kommer det sannolikt ställas krav på vaccinationsintyg för att resa och delta i andra aktiviteter.”

I Danmark har man kommit längre med arbetet på vaccinationspassen. Näringslivet är förtjust:
”Genom att använda vårt digitala försprång så kan vi öppna för resor och deltagande i kulturlivet i Danmark. Vi kommer att ha glädje av coronapasset i många år framöver”, säger Lars Sandahl Sørensen, chef för Dansk industri.
I Israel, där man är mitt uppe i genomförandet av världens snabbaste vaccinationskampanj, utfärdas nu så kallade gröna pass för vaccinerade. Dessa pass utgör inträdesbiljett till flygresor, kulturevenemang, gym, hotell, simbassänger, gudstjänstlokaler, museum och bibliotek. En del av befolkningen kommer således att portas från ovanstående aktiviteter, samtidigt som Israels hälsoministerium redan dragit upp riktlinjer för yrkeskategorier där anställda föreslås hindras utföra sitt arbete om de inte vaccinerar sig. Det kan komma att gälla lärare, sjukvårdpersonal, poliser och verksamma inom kollektivtrafiken. Man lockar även öppet med de förmåner som passen erbjuder, när man nu försöker fånga upp den mer svårvaccinerade delen av befolkningen (socioekonomiskt svaga grupper som araber och ultrareligiösa).

I Storbritannien, med redan 11 miljoner vaccinerade, pågår det åtminstone en debatt om vaccinationspassen. Vaccinministern Nadhim Zahawi verkar utesluta dem, bland annat därför att vaccinering inte är obligatorisk i Storbritannien. ”Det är inte så vi handlar. Vi arbetar med samtycke.”
Med den digitala teknikens glättiga och smidiga hantverk kommer övergången till ett differentierat övervakningssamhälle knappast att märkas 
Artikel 7 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast att ingen ”får utan sitt fria samtycke utsättas för medicinska eller vetenskapliga experiment”. Lagstiftaren i Sverige har lyckligtvis varit medveten om problematiken. Därför är vaccinationstvång grundlagsstridigt i Sverige utifrån vårt förbud mot påtvingat kroppsligt ingrepp.
Men kommer inte rätten att välja de facto upphävas av samhällets formidabla tryck med repressalier mot den ovaccinerade individen?

På svenska FN-förbundets hemsida kan man läsa:
”Enligt Civicus, en internationell organisation som granskar det demokratiska utrymmet i 196 länder, lever endast tre procent av världens befolkning i länder där mötes-, förenings-, åsikts- och yttrandefriheten respekteras till fullo. Den pågående coronaepidemin används som politiskt verktyg av flera av världens ledare för att införa nya begränsningar och för att rättfärdiga människorättskränkningar med omsorg om folkhälsan som argument.”

Coronaeran utsätter nu även dessa tre procent – som jag utgår från att Sverige inräknas i – för hårt tryck. Genom grava inskränkningar av våra grundläggande rättigheter och genom vaccinationspass, läggs grunden för ett samhälle som delar upp människor i godtagbara och mindre godtagbara. Man påminns om de ökända passen under Sydafrikas apartheidregim. Men den brutalitet som där utövades behövs inte i dag. Med den digitala teknikens glättiga och smidiga hantverk kommer övergången till ett differentierat övervakningssamhälle knappast att märkas.
Big pharma, Big tech och statsapparaten blir den trio som regerar den nya coronaeran, såsom det militär-industriella komplexet regerade efterkrigstiden. Du och jag har lite att sätta emot. I synnerhet när de vars uppgift det är att ifrågasätta och granska är så flata och tysta.