Till Göteborgsavdelningens styrelse

På senare tid har jag blivit alltmer konfunderad över bristen på aktivitet och handling från avdelningens, partiets och Proletärens sida i flera viktiga frågor som diskuteras i hemmen, bekantskapskretsen och på stadens arbetsplatser. Jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar.

Trängselskatten

Vad jag kan dra mig till minnes har tidningen Proletären haft två knastertorra artiklar i frågan, och avdelningen har kallat till ett möte på Marx-Engels-huset. I övrigt har frågan lämnats över till enfrågepartiet Vägvalet och borgartidningen GT. Det håller naturligtvis inte om partiet på allvar vill blanda sig i lokalpolitiken. Avdelningen borde istället för att gömma sig i de egna lokalerna givit ut egna flygblad och kallat till möten ute i stadsdelarna och försökt nå bredare kretsar. Tidningen Proletären borde försöka ge en klassanalys och organisera agitationen mot skatten i fråga, och klargöra partiets linje.

Korruptionen i Göteborg

TV:s Uppdrag Granskning satte fingret på den korrupta politik som sedan decennier bedrivits med socialdemokratin som nav i Göteborg. Konstellationen S, V och MP innehar ju majoriteten i stan och borde ställas till ansvar för de ekonomiska svindlerier som UG avslöjade. Detta skulle avdelningen agerat kraftfullt emot. Flygblad och offentliga möten och ständiga brännmärkningar i Proletären. Inget, absolut inget, hände. Ändå är det från de ansvariga partierna KP måste ta röster om det ska vara någon mening med att delta i årets kommunalval.

Göteborg - gangsterstaden

Över femtio skottlossningar med flera dödsoffer som följd ägde rum i Göteborg 2013. Det finns bara en enda tidning i Sveriges land som inte med ett ord berört frågan. Det är tidningen Proletären, som har Göteborg som utgivningsort. Flera av skjutningarna skedde i stadsdelen Biskopsgården. Kanske var det därför Proletären gjorde ett reportage därifrån, där en partimedlem och några invånare i staden fick uttala sig. Det hela var politiskt korrekt enligt den småborgerliga kutymen, och andades Mona Sahlin över hela stuket. Det som fattas är en partilinje i frågan och ett offentligt klargörande av partiets uppfattning, vilka ekonomiska intressen som ligger bakom skjutandet.

Ett nytt socialt inslag...

...gör sig märkbart när de kravlar kring på stadens trottoarer. Detta sker inte bara i Göteborg, utan i de flesta städerna i södra delen av landet. Av rapporter i massmedia har dessa människor utan mänsklig resning och stolthet, som helt ägnar sig åt tiggeri, etablerat läger av de mest ynkliga och anskrämliga slag i Stockholm och Borås. Proletärens redaktion och partiets ledning tycks inte ha lagt märke till detta nya inslag i gatubilden, för ingenting har skrivits i tidningens spalter trots att det ute på landets arbetsplatser kommenteras flitigt. I Kommunistiska Manifestet ger oss Marx och Engels följande beskrivning av det nya inslaget i gatubilden: "Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället.... Enligt hela sin levnadsställning kommer de dock att vara beredvilliga att låta köpa sig för reaktionära syften." Varför tiger partiet i en fråga som de vet diskuteras ute i samhället? Är det av rädsla att inte uppfattas som politiskt korrekt av borgarsamhället?

I Partistyrelsens verksamhetsberättelse inför 17:nde kongressen skrivs: "Proletärens under kongressperioden förfinade bevakning av i vid mening sociala frågor är också en följd av föryngringen." Därom kan man tvista, vilket ovanstående rader vittnar om. Det tycks mig istället insmugit sig drag av sekterism i partiets uppfattningar. Följande rader i den omnämnda verksamhetsberättelsen förefaller mig märkliga: "Bland annat tar planen upp mötesledningens ansvar att agera mot sexistiska skämt och kommentarer..." Under mina mer än femtio år och hundratals möten har jag aldrig upplevt några "sexistiska skämt eller kommentarer" vid möten, varken interna eller offentliga. I verksamhetsberättelsen diskuteras familjen och det obetalda hushållsarbetet med följande kommentar: "Detta är viktiga siffror för oss marxister eftersom det säger något om hur vi generellt organiserar vårt familjeliv..." Att organisera partimedlemmarnas familjeliv kan ju aldrig vara en fråga för ett revolutionärt parti. En sådan inställning ligger ju närmare Jehovas vittnen eller någon annan religiös sekt. Men sekterism andas det. Det gör också det märkliga stycke om surrogatmödraskap som införts i verksamhetsberättelsen! Varför skriva om detta i en verksamhetsberättelse? Partiet har inte bedrivit någon verksamhet i frågan, och den är absolut inget som diskuteras i arbetarleden eller ute på arbetsplatserna. Det är en fråga som väckts i slutna rum i Marx-Engels-huset och bär sekterismens alla märken. Detta är den ena sidan av sekterismen, den andra är att man vänder ryggen åt och inte talar om samma saker folk gör ute i samhället och på landets arbetsplatser.

Det är denna inskränkthet som ligger bakom det nya ivrandet för feminismen i partiet.

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Andelen proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.

I marxismens klassiker finns absolut ingenting att hämta för dem som vill försöka förena denna borgerliga idériktning med en proletär politik. Tvärtom så anser de kommunistiska klassikerna att den proletära revolutionen är vägen att frigöra kvinnan från det dubbla förtrycket under kapitalismen och den kapitalistiska ideologin. Boken Kvinnan och socialismen, utgiven av Gidlunds förlag 1972, är en samling utdrag av Lenins skrifter, med förord av hans hustru Krupskaja och efterord av Clara Zetkin. Där framgår tydligt Lenins proletära syn på kvinnokampens nödvändighet och inriktan. I Clara Zetkins efterord till boken redogör hon för ett samtal hon haft med Lenin. Han säger där: "Det organisatoriska framgår ur vår ideologiska uppfattning; inga särskilda föreningar för kommunistkvinnor. En kvinnlig kommunist är medlem av partiet liksom den manlige kommunisten." Lenin pekar sedan ut under vilka olika betingelser kvinnorna lever och sammanfattar detta med orden: "Vi behöver särskilda grupper som arbetar bland kvinnorna, särskilda agitationsmetoder och organisationsformer. Detta är inte feminism utan praktisk revolutionär förnuftsmässighet." Lenin understryker alltså att det råder en ideologisk skillnad mellan feminism och kommunistisk politik.

I sin iver att stadfästa den feministiska medeklasspolitiken har Göteborgsavdelningens styrelse begått två uppenbara brott mot partistadgan och visat på en klar och socialdemokratisk uppfattning i organisationsfrågan.

Under hösten 2013, inför 17:de kongressen, arrangerade avdelningsstyrelsen ett särskilt möte för avdelningens kvinnor där frågan om feminismen diskuterades. Detta var ett brott mot stadgans paragraf B, mom G, punkt 2, där det sägs att vi ska "bekämpa alla tendenser till fraktionsmakeri och kotteribildningar".

I december månad hade avdelningens ombudsman vänligheten att skicka hem partistyrelsens verksamhetsberättelse till mig. I ett följebrev klargjordes turordningen inför kongressen. Ett avdelningsmöte skulle avhållas där kongressombuden skulle väljas. Några beslut skulle inte fattas på mötet och förtroendet skulle visas de valda ombuden genom att överlåta åt dem att rösta efter eget förstånd på kongressen. Detta är en öppet brott med den leninistiska organisationsprincipen om den demokratiska centralismen, där summan av partiet är dess organisationer, inte dess medlemmar. För att detta ska fungera måste naturligtvis organisationen fatta ett beslut som sedan är vad ombuden har att rätta sig efter. Några "personliga åsikter" hör inte hemma i en kommunistisk organisation inför en kongress. Styrelsen har alltså brutit stadgans paragraf A, mom A om "att den enskilde medlemmen är underordnad organisationen".

På grund av sjukdom i familjen och att jag själv inte är i bästa form kunde jag inte vara med på den senaste kongressen Av de rapporter jag fått av mina sagesmän var det tydligen en rad med synnerligen märkliga inlägg i debatten. Långt ifrån de teoretiska ideal som vägledde oss som en gång bildade partiet. Vi bröt då med de småborgerliga medeklasspersoner som vi då spådde en framtid i den borgerliga staten. En spådom som besannades till hundra procent. Nu sticker denna småborgerliga hydra upp inom partiet och fick majoriteten med sig om att skriva in feminismen på partiets banér. Denna småborgerliga avvikelse kommer naturligtvis att följas av fler. Som Engels så träffande skrev i ett brev till Marx så kommer avvikare av skilda slag "att räkna varann" och kräva sin plattform i partiet och dess program. Den promenad ut i det medelklassiga politiska träsket som partiet anträtt får göras utan min medverkan. Jag har tappat förtroendet för partiledningen och tidningen Proletärens redaktion och ber härmed att få meddela mitt utträde ur partiet.

Frank Baude